Vår resa genom Sahara 1979

Etapp 3:

Öknen kommer närmare.

Niger

Från gränsstationen hade vi 17 mil till Niamey och vägen var mycket dålig. Vi lyckades dock hålla 36 km/t och körde över bron över Nigerfloden till Niamey klockan 1745.

Det var lördag kväll, bankerna var stängda. Våra CFA franc var slut. Vi körde till Grand Hotel, största hotellet i stan, kanske dom tog emot travelcheckar där. På hotellets parkeringsplats stötte vi åter på den tyska turistbussen. De hade slagit läger på hotellets parkeringsplats.

Fransmännen hade så att säga övergivit Niger. Åtminstone fick inte Niger den uppmärksamhet som t.ex. Elfenbenskusten och Övre Volta. Det nybyggda hotellet var redan nergånget, servicen usel. Personalen tittade inte ens upp vid tilltal, det tog tid innan de svarade. Växla pengar gick inte, att ringa till Sverige gick inte. Att få en bit mat gick inte, restaurangen öppnar inte förrän åtta. Baren gick.

Med ett glas öl pratade vi där med en av de tyska reseledarna, sextioårige Alfred. Han hade lotsat turister i Afrika i femton år, sa han. Enda sättet att växla pengar under helgen var att åka till flygplatsen just som ett flygplan skall avgå eller ankomma. Då öppnas växelkassan för en kort minut. Själv skulle de åka dit och växla och visade den stora vänligheten att erbjuda sig att växla även till oss. Det skulle komma ett flygplan just efter midnatt, hade vi tur så skulle vi få växlat. Det händer, sa Alfred, att de plötsligt stängde kassan mitt framför näsan på kunderna med motiveringen att pengarna tagit slut.

Vi var trötta, smutsiga och hungriga. Vi beslöt att Mats skulle ta in på hotellet. Då kunde vi dricka och äta på kredit, vi kunde få en dusch. Anita och jag själv skulle ligga i bussen på parkeringsplatsen under natten. Mats kunde sålunda signera räkningarna med rumsnummer och namn allt eftersom de dök upp.

Detta fungerade utmärkt, vi fick både duschat, mat och dryck på detta sättet. Hur det skulle gå med betalningen oroade oss inte. Det fick bli en fråga för morgondagen.

Den natten blev en mardröm. Innan vi visste ordet av blev bussen full av mygg som surrade ilsket runt omkring oss. Klockan två på natten tog jag och Anita en tur i stan i bara nattsärken, för att slippa detta evinnerliga surrande.

Jag råkade mest illa ut, följande dag var jag full av myggbett, hundratals.

Sahara nästa

Vid åttatiden nästa morgon åt vi frukost vid kanten till swimmingpoolen, bland gårdagens tomma flaskor, glas och andra sopor. Rengöringspersonalen hade tydligen sovit över sig, vad vet jag. Vi rensade ett bord och åt vår Café Complet till tonerna av tyskar i morgontofflor som marscherade förbi med handduk och tandborste för att snylta sig till en gratis dusch i hotellets faciliteter.

Vår vän Alfred och hans kollega dök upp med våra växlade pengar, vilket vi tackade för. Vi tog farväl, betalade vår räkning och gav oss iväg.

På en bensinmack servade vi bilen och fyllde på bensin, 144 liter. Nytankad och nysmord gav vi oss iväg, ut ur Niamey mot Zinder.

Den hemska Harmattan, en stark torr och varm vind från öster blåste upp damm och skräp så att vi knappt kunde se vägen framför oss.

På de få kilometrarna till flygfältet blev vi av denna Harmattan så torra i halsen att vi fann oss nödsakade att stanna där för att skölja ner dammet med en kall öl. För säkerhets skull köpte vi ett dussin sådana med oss plus en stor klump med is. Hur länge denna varma, dammiga vind skulle vara visste vi inte men fann det säkrast att gardera oss.

Photo 1-2-3

Photo 2

Vi hade 909 kilometer av asfalterad väg till Zinder framför oss. Den största delen var enfilig. Vid möte var det den modigaste som slapp köra av vägen, ut i diket. Eftersom vi dels ägde vår bil, dels ansåg den vara av vital vikt för en framgångsrik passage genom öknen blev det mestadels vi som fick köra i diket.

Men vad gjorde det, vi fick ju köra på asfalt!

Det var söndag, lille julafton. Dagen därpå var det julafton och banker och affärer stängde kanske tidigare. Bäst vore om vi kunde komma till Zinder tidigt på måndag förmiddag. Vi måste handla mat, vi måste ha bensin. Vi beslöt att köra så långt denna söndag att vi hade två timmars körning kvar att köra nästa dag.

Med ett kort uppehåll för lunch och ett för kvällsmat körde vi till 2315 denna dag. Vi slog läger i ett kreatursspår, ca 50 meter från vägen. Vi hade då avverkat 700 kilometer och hade de 209 kilometerna kvar till Zinder. Det fick duga.

Varför körde vi omvägen via Zinder när vi hade kunnat köra direkt till Agadez genom att ta vägen norrut i Birni-Nkonni? Detta var ju planerat från början.

Ja, här kom den gamle Alfred åter in i bilden, den tyske reseledaren. Han berättade att han kört den vägen tre veckor tidigare och menade att det var den värsta piste han sett under sina femton år i Afrika. Vägen var helt sönderkörd av de stora lastbilarna från urangruvorna i norr. Dessa passerade här med sina tunga uranmalmslaster på väg till utskeppningshamnar i Nigeria.

Nog kunde vi ta oss fram, sade Alfred, det var inte det. Men han var inte säker på att vi skulle ta oss fram med bussen i samma skick som den var när vi diskuterade saken i Niamey.

Som det skulle visa sig var det en sagolik tur att vi valde att köra via Zinder. Vi fann två prylar där utan vilka vi inte skulle kunna ha passerat biten mellan Birni Nkonni och Agadez, än mindre resten av öknen.

Zinder

Klockan 1030 på julafton körde vi in i Zinder, det sista stoppet innan den egentliga öknen. Vi hade varit på väg i nästan 10 dagar, och kört 3204 kilometer. Ännu hade vi inte kört hälften av de 7200 kilometerna vi hade totalt till Medelhavskusten. Ännu hade vi inte nått fram till öknen. Att passera öknen var det primära syftet med vår resa och under de tio dagar som gått hade vi bara varit på väg till den.

Kompasskursen hade hitintills i stort sett varit ostlig och landskapet hade inte förändrats så värst mycket. Visst hade det blivit torrare, det hade blivit glesare mellan träden. Fortfarande var marken täckt av gräs och buskar, om än taggiga sådana.

Byggnationen hade också förändrats. Från fyrkantiga lerstenshyddor med korrugerat plåttak i Liberia till fyrkantiga lerstenshyddor med palmbladstak i Elfenbenskusten. I Övre Volta var hyddorna runda och palmbladstaken ersatta av flätad vass.

Photo 1

Photo 2

Photo 3-4

I Övre Volta och Niger var hyddorna fyrkantiga och helt i lera, både väggar och tak. Taken var här helt flata med en låg kant omkring, lämpliga att samla upp regnvatten vid de mer och mer sällsynta regnen.

Vi frågade efter det största hotellet i Zinder och när vi kom dit beslöt vi oss för att inte bo där. Smutsigt, primitivt och dålig service. Låt oss hellre fira jul i bushen.

Det fanns dock en trädgårdsservering och dit styrde vi kosan. På parkeringen såg vi en grå ökenbuss, Volkswagen som vår. Framrutan var borta och en provisorisk plastduk täckte den. Bussen bar holländska skyltar. Vi går fram och bjuder resenärerna på en öl inne på trädgårdsserveringen. Kunde vi kanske få lite tips om ökenkörning?

Vi bjöd på öl och vi pratade. De påstod att hade man inte ökentrappor så kunde man inte ta sig igenom öknen. Vadå, ökentrappor, sa vi. Vi menade att vi hade något bättre nämligen tjocka, perforerade, armerade gummimattor, flera meter långa.

”Duger icke, alltså”, sade de. ”Gummi mot gummi går ej! Ökentrappor skall det vara.”

Det visade sig sedermera att de hade rätt - gummi mot gummi går inte. Vid första försöket lade sig vår fina gummimatta som en skrynkla bakom drivhjulen.

Dessa två holländare visste dessutom att det fanns två sådana ökentrappor, halvt begravda i sanden på parkeringen utanför hotellet. Ta dom!

En souvenirförsäljare som hade slagit upp sin portabla butik under ett träd på parkeringen utanför protesterade vilt när vi började riva i dessa ökentrappor. De var hans, skrek han och började vifta med armarna. Dessutom var dom dyra, sa han och skakade medlidsamt på huvudet.

"Hur mycket då", sa vi.

"Tiotusen CFA franc, varken mer eller mindre," sa han.

"Femhundra!"

"Aldrig, då glömmer vi hela historien", menade han. "Åtminstone femtusen. Femtusen eller inget!"

"Tvåtusenfemhundra!"

"Okay."

"Tack och God Jul."

Upp med ökentrapporna på taket, saken var klar.

Vi växlade pengar på banken och handlade sen lite mera burkmat, några flaskor med vin. Vi var klara att ge oss ut i öknen.

Bara en sak fattades. Det var ju julafton och nog hade vi gjort oss förtjänta av en redig jullunch. Alla var om detta helt eniga.

Det smakade bra med lunch och en flaska vin, kaffe och konjak så där på julafton. Vi lyckades till och med få med oss ett stort block med is att kyla den lilla flaskan med snaps vi hade haft med oss hela vägen från Liberia för just denna dagen.

Hundra liter bensin, så åkte vi ut ur Zinder, mot öknen.

Photo 1

Photo 2

Photo 3

Photo 4

Öknen

Vi hade fått veta att första biten mot Agadez skulle vara asfalterad, från Zinder till Tannout. Detta var inte fallet; det var samma gamla tvättbräda. Den såg hemsk ut, allt bara skakar och skramlar. Bara bilen håller nu, härifrån till Tamanrasset finns ingen reparationsverkstad, inga reservdelar, ingenting.

Vi hade hoppats att finna resesällskap på vägen, men hitintills hade vi inte sett till några. Vi var helt på egen hand.

Denna dag slog vi läger tidigt ty det var ju ändå julafton. Vi valde ut en hög kulle, en liten öppen plats i det torra gräset. Underbar utsikt över den vidsträckta savannen. Här skulle firas jul.

Medan Mats och jag lagade det läckande locket till bensintanken för att slippa bensindoften inne i bilen, fällde Anita upp plastjulgranen och dekorerade den med en liten tygtomte. Vi fäste den lilla granen i takräcket. Stämningsfullt och vackert.

Julmenyet:

• Burk sardiner
• Burk skinnlösa korvar
• Skiva påläggsskinka
• Burk potatissallad i majonäs
• Bit bröd
• Snaps och vin

Inga pepparkakor, ingen gröt, ingen glögg. Snapsen var fin, kall och riklig.

Efter att ha pejlat kortvågsbandet ett par gånger fick vi in en station som spelade Stilla Natt. På tyska.

Därefter kröp vi till kojs, vi ville starta tidigt nästa morgon.

Tannout

På morgonen upptäckte vi att det fina gräset som vi hade parkerat mitt i var fullt av små, små kardborrar som under natten hade blåst omkring och fastnat i hela vår utrustning, i byxor, strumpor och sängkläder. Överallt.

Vi kom iväg vid åttatiden denna juldagsmorgon, solen började värma, det var endast 13 grader på morgonen.

Vägen var fortfarande hemsk, skak och skrammel. Vegetationen hade glesnat så pass att vi kunde tillåta oss att köra vid sidan av vägen, trängas med kameler och åsnor. Mjuka, sandiga spår, mellan buskar och träd. Kanske blev det totalt en omväg, visserligen körde vi fast ett par gånger, men det var mjukt och behagligt. Bussen mådde bättre och vi med den.

Det var tydligt att många resenärer före oss tyckt att detta med att följa kamelspåren var en bra lösning.

Snart började spåren att sprida ut sig, det gällde att välja ett bra spår och att inte komma för långt ifrån huvudvägen.

Till sjöss var vi vana vid, då sikten var dålig, att placera en utkik längst fram i fören. Kunde man inte göra något liknande här? En av oss klättrade upp på takräcket, därifrån fick man en ny vy över nejden och vi kunde skrika förhållningsregler till chauffören angående val av spår, samtidigt som man på ett helt annat sätt kunde hålla kontakten med den korrugerade huvudvägen.

Denna variant tilltalade speciellt Anita som inte vid något tillfälle under resan kunnat vistas i solen. Här menade hon, kunde hon slå två flugor i en smäll.

Trots detta arrangemang fastnade vi två gånger i den lösa sanden som täckte kamelspåren. För första gången fick vi användning för våra nyköpta ökentrappor.

Vi föredrog dock spåret framför den svårt korrugerade huvudvägen.

I Tanout mitt i en vägkorsning fick vi fästa stötdämparna. Den dåliga vägen hade fått bultarna att lossna. Det blåste en torr sandig vind vilket inte syntes besvära alla de barn som samlats runt bussen för att bese reparationsarbetet.

På väg ut ur Tanout blev vi stoppade av militär. En uniformsklädd ung man krävde att få åka med till Agadez.

Vi förklarade att vi inte hade plats, tyvärr. Situationen var något hotfull varför vi fann det bäst att lätta. Utan vidare resonemang. En stor sten träffade plötsligt bussen bakifrån. Den träffade takets droppkant och deformerade denna kraftigt. Var det den missbelåtne soldaten som på detta sätt betalade för oförrätten?

Vi hade nu kommit till öknen, det rådde det inget tvivel om. Vegetationen var gles och bestod mestadels av enstaka taggiga buskar och tuvor av gult, torrt gräs.

Resten var öken. Grov och stenig. En och annan vilsekommen kamel betade vi den karga omgivningen. Hur får dom vatten?

Vägen mellan Zinder och Agadez hade, enligt kartan, beteckningen "förbättrad". Det betyder att den var en gång hyvlad med väghyvel och de värsta håligheterna fyllda med sten och grus.

Långa sträckor körde vi i den lösa sanden vid sidan av vägen. Full fart, stannade man så körde man fast. Djupa hål i spåret, täckta med lös sand fick bussen att göra krumbuktiga skutt, allt i bussen for omkring i en salig röra.

Photo 1-2

Photo 3-4

Photo 1-2

Photo 3

Photo 1

Photo 2

Photo 3-4

Vi hade beslutat oss för att försöka köra hela vägen till Agadez denna dag, med endast ett kort uppehåll för lunch. Vid mörkrets inbrott såg vi ljusen från Agadez - inte så långt tycktes det. Hade vi misstagit oss i våra beräkningar på tid och distans?

Det tog oss två och en halv timma att nå infarten till Agadez, halv nio på kvällen körde vi in i denna fascinerande ökenstad.

Vi hade inte räknat fel på tid och distans, vi hade glömt bort att sikten var så otroligt klar. Ljusen från Agadez, som syntes så nära, var i verkligheten långt borta.

Agadez

Denna stad föreföll inte på något sätt fascinerande för oss då vi irrade runt längs stadens gator denna kväll. Vi var trötta, smutsiga och hungriga. Vi var alla darriga och uppskakade efter dagens tuffa ökenkörning.

Inte en människa föreföll veta om det fanns något hotell i denna deras egen stad och vi körde länge genom stadens gator innan vi så småningom hittade hotellet. Alla gator såg likadana ut, mörka och smala. De var kantade av identiska, låga lerhus, alla bruna till färgen.

Hotellet, också det byggt av samma bruna lera, var fullbelagt till sista rum. Varken bevekande prat eller de stora sorgsna hundögonen kunde få portieren att trolla fram ens ett enkelrum.

Hovmästaren, däremot, lyckades med att ur en hemlig gömma, trolla fram ytterligare ett bord i den redan fullsatta restaurangen. Det var juldagen den 25 december och här fick vi vår julmiddag. Inte traditionell kanske, men vad väntar man sig i öknen. Den dög fint för oss och vi hade en mycket trevlig kväll.

Vid midnatt stängde de etablissemanget och mycket motvilligt gick vi ut till bussen för att sova. Den stod parkerad mitt på den stora vägen utanför Hotel de l'Air.

Vi var uppe tidigt nästa morgon, tidigare än alla hotellgästerna och kunde därför ostörda snylta oss till en fläckvask och hårtvätt i deras gemensamma toalettrum. Klockan sju stod vi givakt i dörren till restaurangen för att få frukost.

Resten av förmiddagen utnyttjade vi till sightseeing och diverse inköp. Lite problem var det att finna en bensinmack som inte hade slut på bensin. Till slut fann vi dock en BP-mack och där tankade vi, bytte olja och tvättade luftfiltret.

På banken träffade vi en engelsman som påstod att vi skulle stämpla passen hos polisen därstädes, liksom i alla andra städer som vi passerade. Han blev lite förvånad då vi förklarade att detta hade vi hoppat över på grund av att vi inte kände till det. Vi lovade dock bättring och vi skulle stämpla våra pass då vi åkte ut ur Agadez. Polishuset låg på samma håll. Men först skulle vi ha lunch på hotellet.

Här köpte vi också ett dussin burkar Heineken öl och fick på köpet ett stort stycke is att kyla dem med. Sålunda klara för avfärd styrde vi ut mot utfarten mot Arlit, och svängde där in på polisstationen.

Där var det full uppståndelse. Många ökenekipage kampade på polisstationens parkeringsplats. Inne på polisstationen talades det franska så det stod härliga till. Höga upphetsade röster.

Polismästaren hade åkt bort för att fira jul på annat håll och han var den ende som var auktoriserad att skriva en namnteckning i passens stämplar, förklarade en polisbetjänt. När denne polismästare skulle behaga återkomma kunde han inte säga med bestämdhet.

Jag som ännu inte hade lämnat in passen råddes av andra resenärer att inte göra detta. De hade gjort detta misstag och nu vägrade polisbetjänterna att återlämna dem innan de blivit signerade. Somliga resenärer hade kampat på parkeringsplatsen i flera dagar.

I den allmänna uppståndelsen slank jag ut genom dörren med mina pass. Vi fortsatte vår resa utan stämplar i passen och fram till denna dag har ingen frågat efter varför de saknas.

Klockan hade hunnit bli tjugo minuter i två denna annandags jul när vi körde upp på den asfalterade vägen mot Arlit. Enligt vad vi fått erfara skulle de första 12 milen vara asfalt.

Den asfalterade vägen slingrade sig genom den steniga öknen, upp och ner i en ganska kuperad terräng. Vi stannade ofta och beundrade utsikten.

Snart blev det jämnare väg, vi hade kommit ut ur Air Ou Azbine-massivet, ut på slätare mark. Här gick den asfalterade vägen rak som en linjal genom det karga landskapet.

På denna väg transporterades uranmalmen på stora tunga lastbilar. Det var vid ett möte med en sådan lastbil som vår framruta exploderade av ett uppflygande stenskott. Pang! - så var hela vår framruta vit som mjölk. Den enda vi hade.

Det tog en bra stund innan vi fattade vad som hade hänt. Det vi hade hoppats inte skulle ske, hade skett. Vi satt där en stund i tystnad och begrundade vårt öde. Vart skulle vi finna en ny ruta såhär mitt i Sahara? Modfällda gick vi ut ur bilen för att studera förödelsen.

Photo 1

Glasskärvor låg utspridda runt hela bilen. Vi drog av gummilisten och borstade instrumentpanelen ren från glasskärvor.

Nåja, inte mycket att göra åt det. Det var bara att sätta på sig skyddsglasögon, dra ner mössan över öronen och köra vidare.

Snart var det slut på den fina vägen och sanden tog vid. För första gången fanns det ingen egentlig väg att köra på. Vägen bestod av 15-20 olika spår som alla går i samma riktning, i ett upp till en kilometer brett bälte.

Photo 1

Photo 2

Photo 3

Photo 4

Photos 1-2-3-4-5

Somliga spår var djupare och svårframkomligare än andra. Varje spår bestod av två djupa rännor med en upphöjd ås emellan, ett spår för varje hjulpar. Man kör liksom på räls. Ibland var rännorna så djupa att man slog i underredet och ett dammoln slog upp i bilen genom hålen till pedalerna i golvet.

Hela vägen mellan Agadez och Arlit var svårt sargad av de stora uranmalms lastbilarna som dundrade förbi, omgivna av ett stort dammoln.

Vid fem-halvsextiden slog vi läger. Att finna en öppen plats att kampa på var inte längre ett problem. Man kunde i stort sett stanna bilen var som helst.

Vi körde in på ett område av relativt jämn torkad lera, hård och sprucken av uttorkning sedan de sparsamma regnen från förra regnperioden. Här och där stod torra buskar och grästuvor. Vi såg kamelspår och kamelspillning lite varstans.

Vi skakade, borstade och sopade bussens inredning från all sand som under eftermiddagen hade blåst in genom det gapande hålet där framrutan brukade sitta. Vi tejpade en presenningsbit för det innan vi slog oss ner för att äta kvällsmat. Vi delade en flaska vin och satt uppe och pratade i ett par timmar innan vi somnade.

Photo 1

Photo 2

Photo 3

Photo 4

Arlit

Då vi vaknade nästa morgon var det endast 10 grader. Kallt, i sanning. Frusna kontrollerade vi bilen, oljebyte och byte av olja i luftfiltret. Stekt ägg och skinka till frukost. På med mössa, handskar och täckjacka. Skyddsglasögon på och mössa nerdragen över öronen. Klockan åtta körde vi ut för att finna spåret mot Arlit.

Efter två timmars körning i denna eländiga terräng kom vi fram till ett ställe där spåren delade sig, ett till höger och ett till vänster. Mitt i korsningen stod en stor skylt formad som en pil och på den stod - ARLIT. Jag måste säga att det var ganska komiskt att, mitt i den öppna sandiga öknen, se denna vägvisare.

Efter skylten förändrades vägens beskaffenhet. De stora lastbilarna som hade dragit upp de djupa spåren hade av allt att döma kört mot gruvorna, dvs kört till vänster vid skylten. Kvar fanns endast spridda spår i den lösa sanden gjorda av fordon i vår egen storlek.

Sanden hade så smått tagit en gulare färg, den hade blivit finare och lösare, som sand på en sandstrand. Stenigheten hade försvunnit, också vegetationen. En och annan liten taggig buske levde ett torrt liv i sin ensamhet.

Vi kunde se byggnader i Arlit på långt avstånd när vi plötsligt blev överraskade av ett stort område av lös sand. Flera hundra meter brett och någon kilometer långt. Innan vi blev helt på det klara med underlagets beskaffenhet var vi komna en bra bit in i det.

Detta går aldrig väl. Vi hade bra fart på bussen, det gällde att inte tappa fart ty då skulle vi sitta där. Snyggt och prydligt. Det var vårt första egentliga sandhål, de andra hitintills hade varit små sandlådor i jämförelse.

Foten på gaspedalen, ett hårt tag i ratten, bilen dunsar i sanden och svajar från sida till sida. "För tusan, stanna inte! Stannar då får vi gräva i evigheter!" påpekade Mats spänt.

Jag såg upp. Fortfarande kunde jag inte se slutet på den lösa sanden. Snälla rara buss, stanna inte! Tvåans växel i, motorn arbetar på högt varv. Ibland kändes det som om hon sackade, motorn gick ner i varv, bussen skruvar sig igenom sanden. Så fick vi något fastare underlag under hjulen och motorvarvet gick upp, segdragningen upphörde. Fortfarande en bra bit innan sanden tog slut.

Just som vi trodde att vi skulle klara det, vi hade ett par hundra meter lös sand kvar, började bussen slingra sig i sanden igen, motorvarvet sjunker, farten minskar. "Gamle kompis, kom igen!" Nu hade vi bara ett par hundra meter kvar. "För tusan, en bit till bara."

Foten trampar hårt på gaspedalen, motorn sliter, men orkar inte. Som en sista utväg, farten var nere på nästan noll, slängde jag in ettans växel och hoppades att motorn skulle orka sista biten och få lite snurr på hjulen.

Det korta uppehållet mellan växlarna var tillräckligt för att tappa så mycket fart att spelet var förlorat. Bilen grävde ner sig. Vi satt fast, ett par hundra meter från kanten till räddningen. Motorn dog och tystnaden var total. Bilen hade grävt ner sig ordentligt. Motorn, växellåda och axlar var till hälften begravda i sanden.

Vi såg oss omkring. Bara sand. Lös sand. Ett par hundra meter till fast mark. Det kommer att ta evighete att gräva sig ur det här, den saken var helt klar. Vad skulle vi här att göra? Varför tog vi inte flyget hem som alla andra?

Vi hörde ett motorljud på håll. En blå japansk jeep kom jazzande genom sanden, motorn på högvarv.

Den passerade 100 meter vid sidan av oss. Vi vinkade och pekade uppgivet på vår, enligt vårt tycke hopplösa, belägenhet. Mannen i jeepen ryckte urskuldande på axlarna när han passerade och pekade ner på sanden, fortsatte med full fart och försvann i fjärran. Han menade väl att, om han hade stannat, så hade han också suttit där som vi. Vi förstod honom.

Det var inte mycket att göra. Fram med ökentrapporna, gummimattor och spade och spotta i nävarna. En sak var helt säker. Bilen skulle inte flytta sig själv. Hur många gånger som vi fick gräva, lägga ut ökentrappor och gummimattor minns jag ej. Hur många meter vi kom vid varje utgrävning minns jag ej heller, men inte var det många. Dock, sakta men säkert närmade vi oss gränsen till fast mark.

Vid ett tillfälle körde vi ner oss till den milda grad att vi fick lyfta bilen bitvis med domkraft, fylla på under däcken med sand, för att på så sätt komma upp så pass att det gick att åter använda ökentrapporna.

Efter ett par timmars slit, och efter att ha släppt ut ytterligare luft ur ringarna, vi var nu nere på 1,2 fram och 1,5 bak, fick hjulen äntligen tillräckligt grepp, motorn gick på högvarv och surrade som ett ilsket bi, hjulen snurrade i sanden. Motorn hade fått upp ett lagom varvtal, hjulen började få grepp, bilen rörde sig sladdrigt kanske, men ändå stadigt. Man känner att man skall klara det. 100 meter, 75 meter, 50. Det här går fint 25 meter kvar - tio nio åtta sju .... fast mark! Jubel och glädje.

Trött i armar och ben, torr i halsen som fnöske - men glad. Ett par hundra meter bort ser jag Mats och Anita komma släpandes med ökentrappor och gummimattor. Spaden står nedstucken som ett monument intill sista utgrävningen. Iväg för att hjälpa dem att bära.

Gruvdriften i Arlit är uppdelad på sju olika gruvor utspridda över ett stort område. Man kan se gruvanläggningarnas stålkonstruktioner peka mot skyn längs horisonten, likt bildstoder, utplacerade i det flata, gula sandlandskapet.

Mängder av grundvatten går åt för att vaska fram uranet ur malmen och detta vatten släpps ut i öknen i diken och öppna rännilar. För att komma fram till Arlit var vi tvungna att kryssa mellan dem, att hitta öppningar mellan dikena, forcera vattensamlingar. Någon egentlig väg finns inte, var och en må efter bästa förmåga finna sin egen väg.

Det var inte lätt att finna Arlit utan någon väg att följa, vi irrade omkring länge, och frågade beduiner efter vägen flera gånger innan vi slutligen körde in bland bebyggelsen. De första vi såg var polishuset med den Nigeriska flaggan vajande på en flaggstång utanför. Vi hade missat stämpeln i passet i Agadez, det var kanske bästa att stämpla passen här. Polismästaren, som verkade ha det långsamt och ha svårt att få tiden till att gå, var glad att någon dök upp så att han fick tillfälle att utöva sitt ämbete. Han stämplade och signerade med liv och lust och det tog inte lång stund innan vi blev klara för avgång. Jag passade på att fråga om han kände till någon som hade en extra framruta till en Volkswagenbuss liggande och skräpande. Det sade han att han hade och skulle hämta en man som skulle åka med oss till Arlit för att hämta den.

Vafalls, är inte detta Arlit? Nej, Arlit låg sju kilometer österöver. Vi hade kört fel. Tusan också, vi hade stämplat passen i onödan. Medan vi väntade på mannen som skulle åka med oss körde vi över till en klubb som låg just om hörnet. Kanske kunde vi få en kall öl i värmen under tiden.

Uranbrytningen i Arlit drivs av fransmän, amerikanare och japaner. Dessa lever i ett sköldpaddesamhälle med egna klubbar, inköpskooperationer och liknande.

Det är ytterst svårt för en utomstående att komma innanför skalet. Då vi inte var medlemmar blev det kalla handen på denna klubb. Baren var full av folk som solbadade vid kanten till swimmingpoolen. Andra svalkade sig i det blåa vattnet. Det såg härligt ut för tre smutsiga ökenfarare.

En äldre fransman kände medlidande med oss och köpte tre kalla Heineken på burk till oss. Ölet satt fint i värmen. Hela denna dag åkte vi omkring med polismästarens handgångne man i Arlit för att söka efter framrutan. Vi pratade med flera personer som hade en ruta men som inte ville sälja. Reservdelar av den sorten är guld värd i öknen. Klockan halv fem försvann vår guide spårlöst och vi såg inte mera till honom. Vi fick inte ens tackat honom för hans ansträngningar, om än fruktlösa. Klockan fem öppnade banken.

Vi växlade till oss lite CFA franc för att köpa mat, dricka och bensin. Bensin fick vi tag i men inte mat och dricka.

Utlänningarna i Arlit hade sin inköpskooperation inom ramen för sin klubbverksamhet och de släppte ingen innanför portarna. Vi fick lämna Arlit tomhänta. Nästa stopp med inköpsmöjligheter var Tamanrasset, 619 kilometer framöver. En resa som skulle ta fyra dagar.

Vi följde vägen ut ur Arlit, förbi en stor gruvanläggning, förbi stora berg av uranmalmsslagg. På toppen av dessa tippade enormt stora lastbilar slagg utanför kanten. Det hade blivit skymning och vi beslutade oss för att slå läger snarast och fortsätta nästa morgon. Ett par kilometer senare fann vi ett bra ställe för övernattning.

Anita mådde illa av tre salttabletter som hon ätit tidigare och gick till sängs. Mats och jag satt och pratade med en flaska vin. Vi var inte helt nöjda med vägvalet. Vägen föreföll för liten, den var på sina ställen överblåst med sand och inga färska spår syntes i den. Nog måste det vara mer trafik på vägen till Tamanrasset. Det var inte mycket att göra åt saken denna dag.

Det var en frisk, klar kväll. Som vanligt här så var himlen helt fri från moln, stjärnorna lyste klara i, för en navigatör, familjära formationer. Runtom i horisonten syntes de skarpa, klara ljusen från urangruvorna.

Mats menade att det bästa man under dessa fördelaktiga omständigheter kunde göra, för att tillfullo kunna njuta av allt detta var att sova utomhus, på en tältsäng, utan annat tak än den klara himmelen.

Photo 1

Photo 2

Photo 3

Photo 4

Det var en skön syn som mötte oss när jag och Anita såg ut genom fönstret över det månljusa landskapet. Där låg Mats på rygg på en tältsäng med kroppen och armar nedstuckna i sovsäcken. På huvudet satt en vit-blå mössa på sned stod "Heja MFF" på och det spetsiga pipskägget pekade upp mot skyn. Som Erik den 14:e på lit-de-parade. Men vi menade att han nog kommer in när han fryser.

Vi vaknade redan klockan sex nästa morgon och det var då sju grader i bussen. Utanför gick Mats och stampade i sanden, slog åkarbrasa. Det var en mycket frusen uppenbarelse som mötte oss denna morgon. Kanhända var det denna upplevelse som fick honom att med beslutsamhet kasta bort sin tältsäng. "Den väger en massa och för övrigt är den full av gammalt svett från alla de gånger vi använt den på badstranden," sa han och kastade den ut i öknen. "Alltid gläder den någon tuareg."

Vi startade 0745 och klockan 0750 satt vi fast i sanden. Det tog oss en kvart att komma loss med hjälp av ökentrappor och spade. Vi kom snart underfund med att allt inte stod rätt till. Vägen var alltför liten och smal. Hjulspåren var inte helt färska och överblåsta med sand på sina ställen. Snart kom vi upp på en platå, en öppen plats med fläckvis lös sand, fläckvis fast mark. Här körde vi runt och runt för att försöka finna ett spår. Många före oss hade gjort likaledes.

Vi körde i sicksack för att träffa på något spår att följa, vi stannade och spanade med kikare. Hela tiden var vi noga med att inte förlora de stora slagghögarna ur sikte. De avtecknade sig som berg i horisonten. Vi kom snart underfund med att det inte dög att fortsätta på det sättet. Det var lätt att komma helt ut i periferien, att komma vilse. Låt oss följa våra egna spår tillbaks till Arlit, fråga oss fram och sen börja från början. På sin höjd skulle vi förlora ett par timmar.

De stora traktordäck som var utlagda i långa rader och som markerade utfarten mot Tamanrasset hade vi tagit för landningsbana till flygplatsen som låg just intill. Vi hade kört förbi dessa, rakt fram mot en plats där gruvbolaget tidigare grävt efter uran. En man som promenerade utanför grinden till gruvbolagets anläggning pekade ut den rätta vägen åt oss.

Så bar det iväg mot Tamanrasset.

Tunnor som riktmärken Efter någon kilometer tog de stora traktordäcken slut, vägmarkeringen fram till gränsstationen skulle i fortsättningen bestå av en 200 literstunna med en stör placerad mitt i. Vid en tunna kunde man i allmänhet med kikare se den nästa. Men ibland kunde den ha fallit omkull, ibland var den dold av en sanddyn.

För det mesta hade vi inga problem att följa vägen men det hände att vi fick köra runt och söka efter den nästa markeringen. Vägen var väl uppkörd och som vanligt korrugerad, om man nu kan kalla ett väl uppkört spår i sanden för väg. Klockan 1000 såg vi horisonten fördunklas av ett sandmoln. Säg nu inte att vi skall överrumplas av en sandstorm, vi som ingen vindruta hade.

Klockan 1030 var den över oss. Det var mycket märkligt att se detta, skarpt avgränsade sandmoln rycka närmare, kilometerstolparna försvann i sandstormen, sanden började ryka in genom den öppna framrutan. Skyddsglasögon på, jackan uppdragen över mun och näsa, handskar och munskydd. Vi försökte köra ändå genom att följa gamla spår. Vi kunde ju inte sitta där ty sandstormen kunde vara i flera dar, resonerade vi.

Det blev dock för mycket sand i bilen, vi fick stanna, vända ändan mot stormen och vänta. Klockan 1105 tyckte vi att det hade lättat så pass att vi skulle göra ett nytt försök. Det gick inte utan vi fick stoppa igen. Vi provade igen klockan 1145. Sikten var lite bättre. Den uppkörda vägen hade försvunnit så det var mera fråga om ren terrängkörning. Lös sand formade höga sanddyner, ibland stora som berg.

Vi kryssade emellan dem, spanande efter kilometermärkena, ibland halvt begravda i sand. Man väntade sig att Lawrence of Arabia skulle dyka upp bakom nästa sanddyn i vild galopp på sin ystra kamel.

Anita vår dagboksantecknare gjorde följande anteckningar i dagboken:

• 1155 Utgrävning av buss ur sanddyn. 1215 loss.
• 1230 Utgrävning av buss ur sanddyn. 1300 loss.
• 1345 Utgrävning av buss ur sanddyn. 1400 loss.
• 1430 Utgrävning av buss ur sanddyn. 1445 loss.

Sikten hade blivit ganska bra nu men fortfarande blåser det friskt. Sand blåser med vinden och det kändes som om skinnet blivit sandblästrat. Man får sand i ögonen, det knastrar mellan tänderna. Varje tag med spaden gav upphov till ett moln av sand. Det gäller att inte stå på läsidan av utgrävaren.

Plötsligt försvann vägen under en enorm sanddyn. Så långt som ögat kunde se och en tio femton meter hög. Några överblåsta spår slutade halvvägs upp i den lösa sanden. Tydligen hade någon försökt att forcera hindret. Vi fick stoppa bilen för att studera omgivningen.

Vi klättrade mödosamt upp genom den lösa sanden upp på sanddynskrönet. Där, nedanför och långt borta på andra sidan såg vi nästa kilometermarkering. Vi klättrade ner igen för att begrunda vår situation. Att forcera sanddynen var inte att tänka på, så långt vi därifrån kunde se fanns ingen öppning i sanden. Det enda vi kunde göra var att lämna spåret och ge oss ut i öknen för att finna en omväg kring sanddynerna.

Vad hade hänt om vi inte återfann kilometermärkena? Om vi blev överraskade av en ny sandstorm? Vi gillade inte att behöva lämna det uppmärkta spåret, men vad kunde vi göra. Vi kunde ju inte bli sittande där i all evighet.

Photo 1

Photo 2

Photo 3

Vi gav oss iväg österöver för att söka efter en öppning, vi hade god nytta av vår näsa för navigation, med hjälp av sol och kompass kom vi så småningom runt till andra sidan och kunde åter börja plocka kilometermärken.

Snart var den kuperade terrängen slut, resten av vägen framöver skulle visa sig vara flat som en pannkaka med samma lösa sand som den lilla biten före Arlit. Enligt kartan en uttorkad sjöbotten.

Skillnaden var bara den att sträckan med lös sand var inte någon kilometer lång utan fyrtio.

Fortfarande blåste det friskt, mycket sand flög omkring i luften, men sikten var relativt god. Vi satt hopkurrade med skyddsglasögon, munskydd, handskar och jackan knäppt i halsen.

Vi gjorde bra fart genom den lösa sanden, 60-70 kilometer i timmen. Lågt lufttryck och hög fart var det enda raka. Vi hade onekligen fått mera erfarenhet av bilkörning i lös sand, vi hade blivit säkrare och fått mera självförtroende.

Sedan Arlit hade vi inte mött eller sett några andra bilar, varken på väg åt ena eller andra hållet. Vi var helt ensamma. Landskapet var helt platt med lös gul sand så långt ögat kunde se.

Det var bara att köra rakt fram med bra fart och hoppas på det bästa. Vad som hade hänt om vi kört fast här tordes vi inte tänka på.

I en och en halv timma körde vi i denna lösa sand, vi följde de i nästan rak linje utställda tunnorna. Den ene körde, den andre höll utkik efter kilometermärkena, den tredje läste karta.

Till slut såg vi en mörk fläck flera kilometer bort. Det såg ut som ett tjogtals träd, mörkt gröna. En oas, det måste vara Assamaka, gränsstationen. Skulle vi klara oss dit utan att köra fast? Hade vi klarat oss så långt så skulle vi klara den sista lilla biten. Vi höll ett bra tag i ratten, tungan rätt i mun och tummarna.

Vi höll fortfarande 60-70 kilometer i timman på treans växel, motorn arbetade på högt varv. Hjulen snurrade i den lösa sanden och rev upp ett stort moln av fin sand bakom oss. Så snart man märkte att motorn sackade, gick tyngre, lade vi i tvåans växel. Motorn ökade varvtalet, fick mera ork.

Klockan 1630 körde vi in på gränsstationen. Vi hade klarat det. Det blåste fortfarande friskt. Vi fick sand i ögon och mun. Den knastrade mellan tänderna.

Assamaka

Gränsstationen Assamaka bestod av ett gammalt fort, helt byggt i brun lera, ett litet hus som tjänade som kontor åt gränspolisen, tio träd i en dunge nedanför. Den Nigerska flaggan fladdrade i den starka vinden från ett av fortets tinnar. Några övergivna bilvrak stod utspridda runtomkring.

En liten hemmagjord skylt med distanserna till de olika städerna söderut, grovt påmålade, stod nedstoppad i sanden.

Från skylten ringlade sig en bilkö, elva stycken bilar väntade på att få köra söderut. De hade väntat sen åtta på morgonen ty gränspolisen ansåg vädret otjänligt för ökentrafik. De hade fått startförbud.

Några landrovers, några Peugeot personbilar och en motorcykel. Folk satt i sina fordon och väntade.

En bit ifrån stod en lastbil, gammal och skranglig. Gränspolis och tull gick omkring och inspekterade bagage som låg utspritt över ett stort område. Beduiner på väg söderöver med allt sitt bohag.

Vid det lilla tullhuset upptäckte jag en Volkswagen-buss, till synes havererad och övergiven. Den hade danska skyltar och en hel och oskadad framruta. Jag vädrade morgonluft.

Vi vandrade runt bland de väntande resenärerna. Det var tyskar från ett universitet som skulle studera Afrika, det var fransmän i Peugeotbilar, tydligen på väg att sälja dem i sina gamla kolonier. Det var några italienare, spanjorer, till och med några jamaikianer.

De flesta hade tagit efter den lokala befolkningen och klätt sig i stora fotsida draperier, sandaler på fötterna och en lång trasa snodd i en pyramid kring ansikte och huvud till skydd mot den kringblåsande sanden. Vi var lätt malplacerade i fritidsskjorta, jeans och trätofflor.

Tull och gränspolis skulle först inspektera beduinernas bagage och stämpla deras pass. Beduinerna var ett tjugotal med ett helt berg av bagage. Det skulle ta timmar. "Först till kvarnen, först mala", hade ämbetsmännen sagt.

Inget annat att göra än att vänta.

Halvvägs upp mot fortet stack ett rör upp ur sanden. Ur detta rör rann det vatten i en jämn ström. Vattnet som strömmade upp ur marken med självtryck från jordens inre hade en temperatur av 30-35 grader och var något svalvelhaltigt.

Klockan hade blivit halv sex och det var uteslutet att vi skulle komma iväg denna dag. Låt oss slå läger så blev vi åtminstone först till tvagning vid pumpen.

Klockan tjugo minuter i sju var gränspoliserna klara med genomsökningen av beduinernas bagage. Jag och en engelsktalande italienare, som dessutom talade franska, skyndade för att med övergränspolisen köpslå om framrutan till Volkswagenbussen.

Det visade sig var bestört omöjligt att nå en affärsöverenskommelse på denna punkt, trots att jag bjöd både tio och senare tjugo tusen CFA franc.

Den hade övergetts av några ökenresenärer och sedan köpts av en person i Agadez, sade han. Vi gav upp. Vi gav honom våra pass för stämpling. Han behöll dem till morgondagen. Det blev ingen avgång för någon, vädret var fortfarande otjänligt.

Alla kan finna sig en parkeringsplats och gå och sova, sade han till alla oss församlade. Så tog han alla passen under armen och promenerade upp till fortet. Gränsstationen var stängd för denna gången och skulle öppna först halv åtta nästa dag.

Vi tejpade pressenningen för framrutan, åt en bit och gick till sängs.

Photo 1

Photo 2-3

Photo 4

----o----

Vidare till nästa etapp.