Etapp 4:
Öknen visar sitt rätta ansikte.
Ingenmansland - Algeriet
Ingenmansland
Jag var tidigt uppe följande morgon. En kvart i sju stod jag i dörren till det tomma gränspolishuset, som första man. Vi hade fått veta av personer vi mött tidigare under resan att biten mellan den nigerska och algeriska gränsen, ingenmansland, skulle vara den besvärligaste etappen under hela ökenresan. Jag menade att det var bäst om vi kom iväg först så skulle det komma andra efter som kunde hjälpa oss om vi skulle köra fast eller få problem på annat sätt. En Volkswagenbuss var ju inte det bästa fordonet man kunde ha som terrängfordon, det var vi överens om.
Den starka vinden hade inte avtagit, snarare ökat. Sand yrde i luften. Jag hade kragen uppfälld på jackan och mössan nerdragen över öronen. Det var inte fullt så kallt som på morgonen dagen tidigare, 10-11 grader, men det kändes ändå kyligt.
Halv åtta kommer King-vid-gränspolisen med passen. Skulle han vidhålla sitt körförbud från gårdagen eller skulle han låta oss köra? Kön bakom mig hade blivit lång, alla väntade på besked. Av någon anledning ansåg han att omständigheterna var mera fördelaktiga denna morgon och han såg inga hinder för vår avfärd. Vi hjälptes åt att finna våra pass i den stora högen.
Stämplar och signaturer, så var vi då klara för avfärd.
Den engelsman som på banken i Agadez menade att sträckan mellan gränsstationerna här, detta två och en halv mil långa ingenmansland, skulle vara den värsta körsträckan på hela ökenpassagen, hade rätt. Det var den värsta biten.
Terrängen var mycket kuperad, vägar och piste var nästan obefintliga. Spåren var djupa och fyllda med lös sand och på många håll förefallande nästan omöjliga att forcera.
Till yttermera visso blåste det nästan storm, kraftiga vindar fyllda med kringyrande sand. Det var både obehagligt och irriterande att köra utan framruta.
Klockan nio körde vi fast för första gången denna morgon. En stor lastbil satt fast i spåret framför oss och en del människor stod runt omkring med spadar i händerna. Sanden i spåret var så lös att det var uteslutet att stanna för att studera läget. Vi skulle aldrig komma igång igen.
Bara en sak att göra: trampa på gaspedalen, ge sig ut i den lösa sanden vid sidan om spåret och ta oss runt lastbilen den vägen. Bilen kränger och svajar, motorn arbetar på ettans växel.
Sanden yr in genom den öppna framrutan och svider i skinnet. Med mössan neddragen över öronen och med den tjocka klädedräkten var rörelserna något hindrade. Jag hade svårt att höra motorljudet i den starka vinden.
Vi klarade oss inte långt i den lösa sanden vid sidan av spåret, snart satt vi fast, inte långt från lastbilen.
Ett holländskt par i fyrtioårs åldern kom fram till oss och frågade om de kunde få åka med till Gränsstationen In Guizzam. De hade liftat med lastbilen men med den hade de gjort dålig framfart, de hade kört fast ofta.
Vi såg genast extra hjälp att gräva och framför allt med att skjuta på. Terrängen var dålig det visste vi så inte oss emot.
Snart hade vi tagit oss ur sandgropen och var på väg igen. Det gjorde stor skillnad med två mera personer att skjuta på, den saken var helt klar.
Två gånger till skulle vi köra fast innan gränsen. Med tanke på omständigheterna var det ett gott resultat, vi borde ha kört fast oftare. Ibland var det som ett under att vi klarade oss undan de värsta sandgroparna. Vi hade för länge sedan lämnat spåret, det var fullt av lösflygande sand, och vi praktiserade ren terrängkörning.
Mats promenerade före och valde spår, jag körde helt enligt hans anvisningar. Det var stora områden med lös sand med mindre plättar av lite fastare mark, likt öar som stack upp i en skärgård. Vi valde den kortaste vägen mellan två öar, backade upp bilen så långt det gick, så full fart genom den lösa sanden till nästa "ö". Det gick fint men sandstormen gjorde ändå det hela till en ganska obehaglig upplevelse.
En vit Peugeot kom plötsligt körande med full fart, skumpande och studsande genom den kuperade terrängen, och försvann söderöver. Det var holländarnas bil, vi tutade och skrek men utan att folket i Peugeoten uppmärksammade oss.
Holländarna förklarade att eftersom terrängen var så dålig hade de tidigare kommit överens om att de skulle lifta och deras reskamrater skulle köra bilen fram till gränsstationen. De hade tyckt att det blev för stora påfrestningar på bilen om alla fyra satt i den under dessa besvärliga körförhållanden. Tydligen hade Peugoten kommit tillbaks för att söka efter "våra" holländare och missat dem här.
Nu fick dom lifta tillbaks menade de och bad att få stiga av. Vi protesterade, inte kunde de stiga av här, mitt i öknen, mitt i en sandstorm. De insisterade och så fick det bli. Vi gav dom en dunk med vatten, ett par skyddsglasögon och ett munskydd. De tackade och vi lämnade dem åt sitt öde. Måhända liftar dom fortfarande fram och tillbaks, alltmedan den vita Peugoten kör fram och tillbaks för att söka efter dem. Vad vet jag?
Vi hade några kilometer kvar av besvärlig terräng kvar till In Guizzam. Sandstormen blåste i oförminskad styrka, väglaget var lika besvärligt med stora områden med lös sand som vi fick forcera med mycket besvär och ibland stor dramatik.
Vi såg gränsstationen en kilometer bort när vägen i nedförsbacke spärrades av ett stor sandhål, utan möjligheter att köra vid sidan. Mats gick av för att inspektera. Han återkom med beskedet att det var svårt men att det inte fanns något val. Tag bra sats bara..
Jag backade upp så långt det gick, lade i tvåans växel, ned över sand och sten, motorn på högvarv.
"Håll i dig, Anita, här går det undan.".
Bilen dunsade ner i det kuperade sandhålet med en smäll. Den gjorde ett skutt och lämnade med alla fyra hjulen på en gång underlaget. Mats, som stod vid sidan av sandhålet menade att bilen lättade en hel meter. Mängder av sand vräkte in genom den öppna framrutan. Återigen slog hon i hårt. Tack vare den fortfarande höga farten kunde bilen skruva sig igenom sanden, upp på fast mark. Resultatet av denna flygtur blev att krängnings-hämmaren vek sig och tryckte mot framaxeln.
Det uppstod mycket oljud då bilen rörde sig på det ojämna underlaget. Krängningshämmaren är tillverkat av ett så hårt material att vi inte kunde få den att gå fri med de verktyg vi hade till hands. Vi fick försöka att stå ut med oljudet tills vidare.
Photo 1
Photo 2
Photo 1 
Photo 2 
Photo 3 
Klockan 1115 den 29 december 1979 anländer vi till Algeriet via gränsstationen In Guizzam.
Även In Guizzam är en anspråkslös liten by på ett tjogtals hus, alla byggda av lera. Det enda moderna är en nybyggd bensinstation. Inga faciliteter som affärer, hotell och liknande, inget anspråkslöst ställe att äta på, ingenting.
En elegant, uniformerad gränspolis, arrogant och ointresserad - antagligen straffkommenderad dit till denna gudsförgätna plats mot sin vilja. Han överlämnar motvilligt diverse formulär för oss att fylla i. Vi skulle deklarera våra kontanta tillgodohavanden och vårt innehav av guldringar och dylikt. Guldtänder sade han ingenting om så det hoppade vi över. Som i alla socialistiska länder förekommer i Algeriet en stor svart marknad för utländska valutor.
Enligt algeriska statens turistbroschyrer skulle tulltjänstemännen vid gränsstationerna också stå till tjänst vid växling till algeriska dinarer. Några banker fanns bara i de allra största städerna. Han medgav att nog var det så alltid men sånt trams hade han inte tid till. Vi förklarade att utan dinarer kunde vi inte köpa bensin, utan bensin kom vi inte härifrån. På detta svarade han inte och övergick till att sköta andra tullkunder. Vi stod där, utan algeriska pengar.
Utanför träffade vi de italienare som hade hjälpt mig med språket i Assamaka, då jag försökte köpa bilrutan. De hade just anlänt i sin blåa Landover. De liksom vi såg medfarna ut efter den påfrestande turen över ingenmansland.
Vi berättade om vår pinsamma valutasituation och om tullens inställning i valutafrågor. Utan resonemang fick vi låna 100 dinarer av dem. Vi träffas väl i Tamanrasset och då kunde vi återlämna dem där. Mycket vänligt. Dessutom fick vi hjälp med att dra vår krängningshämmare rätt, med hjälp av deras Landrover och en bogserlina.
Vi fyllde bensin och var så åter klara för avgång. Vi hade 416 kilometer av ren öken framför oss och nästa plats var Tamanrasset, ingen bebyggelse överhuvudtaget där emellan. Den hårda vinden hade avtagit något men fortfarande blåste det, än hade vi besvär med sanden i ögon, öron, näsa och mun. Våra kläder var fulla av sand, mat, böcker och inredning var fulla av sand. Än hade vi mycket sand framöver, det var inte slut på långa vägar.
Redan då kände vi oss ganska så nöjda med både öken och sand. I Tamanrasset skulle vi få asfalt att köra på och det såg vi fram emot. Varför vi valt att köra hem var för oss en gåta, varför flög vi inte som vanligt folk? Tänka sig att sitta skönt tillbakalutad i ett flygplanssäte, kanske med en gin-och-tonic i handen? Vi fick anledning att fråga oss detta flera gånger innan vi nådde Tamanrasset.
Från In Guizzam var vägen mycket dålig. Smal och slingrande, lös sand överallt. Vägen var hårt uppkörd med en svår korrugering. På grund av den lösa sanden var vi nödsakade att hålla oss på tvättbrädet och skaka oss fram.
Efter en timme var vi framme vid det första sandhålet. En engelsman i en fyrhjulsdriven Bedford varnade oss för att försöka forcera det, han hade själv försökt och kört fast. Vi fick också veta att de närmast 100 till 150 kilometerna var besvärliga, mycket sand.
Vi gick av och inspekterade och kom fram till att det borde gå att forcera. Vi hade, till skillnad från vår engelsman ett lätt nedförslut. Det såg värre ut på sidorna, så långt vi kunde se var det lös sand. Vi backade upp och satte fart.
Tjosan!, sanden stod som en kaskad om bilen men vi skumpade oss igenom. Det gick bra denna gången.
Nästa gång gick det sämre. Klockan 1454, vi hade just passerat uppbrunna Volkswagenbuss numero 10, entusiastiska av vår lycka vid det sista sandhålet försökte vi forcera ytterligare ett. Det gick inte och
denna gången sitter vi ordentligt fast.
Vi hade femtio-sextio meter av lös sand framför oss. Det såg hopplöst ut. Varför tog vi inte flyget hem?
"Vi kommer nog aldrig till Eslöv," sa Anita.
Ingen mening med att sitta och gräma sig. Fram med ökentrappor och spade.
Som vi håller på att gräva oss fram, vi var väl på den tionde uppgrävningen, kommer den blåa Landrovern med italienarna i. De kommer spinnande med bra fart, en tjugo-trettio meter från vägen. Snyggt och prydligt kör dom förbi och upp på den fasta vägen framför oss. Så skall det gå till!
De ser vår belägenhet och stannar. De promenerar ner till oss och erbjuder sig att hjälpa till att skjuta på.
Vi hade klarat ytterligare några skutt i sanden med vår buss när ytterligare tre landrovers kommer med full fart i sanden några tiotal meter vid sidan av oss. Här sker något märkligt.
Den första av landroverna börjar plötsligt jazza i sanden, motorvarven sjunker, man hör hur de lade in en lägre växel. Den gör några krampaktiga ryck, så grävde den ner sig.
Nästa landrover kommer efter i ungefär samma spår med full fart. Också den kör ner sig i sanden, stannar bara några meter från den första.
Den tredje landrovern upptäcker de två förstas öde och gör en stor sväng, kör tillbaks, korsar vägen och kommer upp på andra sidan. I full fart försöker den forcera sanden till höger om oss. Den var inte mer än tio meter från vägen och räddningen, tjugo meter framför oss när också den kör ner sig, och det rejält.
Där stod vi alla fyra snyggt och prydligt.
Photo 1 
Photo 2 
I all bedrövelse kändes det ändå skönt att se att även fyrhjulsdrivna Landrovers kunde köra ner sig i sanden. Det var inte bara vi med vår folkabuss som gick detta öde till mötes.
Det hade nu blivit en smärre folksamling av alla passagerarna och som alltid i öknen så hjälper alla varandra. Vår buss satt värst i sanden och det blev trångt där bak för de som skulle skjuta på. Med all hjälp tog det inte lång tid att komma loss, ett tiotal utgrävningar bara och efter en halvtimma stod vi åter på fast underlag. I tur och ordning hjälptes vi åt att gräva loss de andra tre jeeparna. Här kom för första gången vår långa bogserlina till nytta.
Efter hedersbetygelser och lyckönskningar kan vi så komma iväg igen. Jeeparna var snabbare på det ojämna underlaget och hade snart försvunnit bakom kullarna. Vi hade 29 mil kvar till Tamanrasset. Hur långt bältet med denna lösa sand skulle sträcka sig visste vi inte men trodde inte att det skulle vara så länge till.
Vi hade passerat krönet på en kulle och kommit ut på ett stort platt område med lös sand och körde med hög fart vid sidan av vägen när vi, på grund av ett ögonblicks obeslutsamhet, körde fast igen. Inte mer än tio minuter efter vårt farväl till folket i jeeparna.
Jämmer och elände, fram med spadar och ökentrappor!
Vinden var fortfarande stark och ihållande och det sved i skinnet av den kringflygande sanden. Bilen hade fastnat i 45 graders vinkel till pisten och vi bedömde det som enklast att gräva ut den baklänges de 20 metrarna dit. Som vi var sysselsatta med detta kommer tre ekipage norrifrån med hög fart, också de en bit från själva vägen. Två Volkswagenbussar och en mindre jeep med tyska nummerskyltar. De gör en lov bortåt oss och stannar upp varvid den ena bussen kör ner sig, precis som vi.
Det var ett sällskap av unga tyskar på väg mot sitt livs äventyr som kom över för att hjälpa oss loss. De frågade mycket och som vi kände oss som veteraner vid detta laget delade vi generöst med oss av våra erfarenheter. De tyckte synd om oss för att vi hade tappat vår framruta och hämtade en hopvikt plastruta från en av deras bilar. De erbjöd oss den och avvisade varje form av ersättning.
Vi kunde ha kysst dessa generösa vänliga tyskar, så glada blev vi för att få något att sätta för det gapande hålet framför oss. Att slippa sitta påklädda som eskimåer med sand yrande kring öronen. Att slippa få sand i ögon och mun. Underbart!
De sade att det bara skulle vara två sandhål kvar sen skulle vi få fast mark fram till Tamanrasset. Det var obeskrivligt skönt att höra detta - vi var ordentligt trötta på sand. Och Sahara med för den delen.
Det var lördagen den 29 december och vi hade varit på väg i 15 dagar och kört nästan 5000 kilometer. I 15 dagar hade vi sovit, ätit och vistats i denna lilla buss. Men än var det inte slut.
Vi hade hjälpt dem loss och sagt farväl och kört cirka femtio meter då vi körde fast igen. Tyskarna såg väl när vi plockade fram spade och ökentrappor. De stannade sina bilar och promenerade fram till oss igen och hjälpte oss loss. Vi tackade dem igen och körde vidare.
Vi passerade ytterligare ett område med lös sand innan vi kom fram till en svårpasserad passage i en uppförsbacke. Vi gjorde några inspektionsturer till fots för att kanske finna en väg runt men utan resultat. Det hade blivit sent på eftermiddagen och solen var på väg ned. Vi var trötta och hungriga och beslöt oss för att slå läger och att spara backen till i morgondagen.
Två sandhål kvar!
Det var bara +3 grader när vi vaknade nästa morgon. Medan kaffevattnet kokade städade vi bort all sanden som blåst in i bilen under gårdagen. Därpå tejpade vi fast vår nya framruta. Den var ojämn och förvanskade bilden men som provisorium var den alldeles utmärkt. Efter en lätt frukost kom vi iväg.
Vinden hade bedarrat och solen började värma. Vi var utvilade och mådde prima. Vi startade dagen med att klara den svåra backen galant. Härliga tider - beskedet igår om att det endast skulle vara två sandhål kvar fick oss på gott humör! Var det första vi just hade passerat? Då var det bara ett kvar!
Vi hade inte mer än passerat backkrönet förrän nästa sandhål uppenbarande sig. En dryg kilometer långt korsat av ett djupt uppkört bilspår. Omedelbart kunde vi konstatera att det inte var forcerbart med vår folkabuss.
Jag vred om nyckeln och stoppade motorn. Vi klev ur för att rekognicera. Det tog oss mesta parten av en timma att promenera omkring i terrängen för att finna bästa vägen genom sanden. Vi ville inte gärna köra för långt ifrån spåret, körde vi fast då skulle det ta evigheter att gräva loss bilen.
Slutligen enades vi om ett spår och hade en strategisk diskussion. Den gick ut på att vi skulle släppa ut så mycket luft som möjligt ur däcken, jag skulle sedan backa så långt som möjligt upp för den lite fastare backen och därefter få så mycket fart som möjligt på bilen innan jag körde av vägen, ut på den lösa flata sanden.
Det gick fint. Bilen spann på treans växel. Vi flög över sanden i 70-80 km/tim. Oj, vad det gick! Mats hade promenerat fram till kanten på sandhålet och vinkade förhållningsregler. Bussen flöt ovanpå sanden som en snöskoter. Det var en ganska nöjd och belåten chaufför som styrde in på vägen igen.
Klockan 0940 var det dags igen. Ett sandhål, dryga hundra meter långt spärrade vägen. Även här var det lös sand på båda sidor. Det verkade besvärligt med djupa hjulspår och en hög sandås i mitten. Dock föreföll den inte värre än att den skulle kunna forceras. Det kunde vara värt ett försök.
Sandhålet var värre än det såg ut. Bilen skumpade och skruvade sig genom sanden i den höga farten. Vi slog i underredet ordentligt och åter deformerades krängningshämmaren. Motorn kämpade och slet men orkade inte. Vi hade klarat mer än hälften av sträckan när hon grävde ner sig. Och det till den milda grad att vi fick plocka fram domkraften för att få den loss.
Klockan 1015 bar det iväg igen.
Vi hade kört några kilometer och just passerat ett backkrön när ytterligare ett enormt sandhål uppenbarar sig. Vi började bli missmodiga och på dåligt humör. Skall det inte ta slut snart. De hade sagt att det skulle vara endast två hål kvar och detta var det tredje eller det fjärde. Kunde de inte räkna?
Även detta såg besvärligt ut och var dessutom inte rakt utan lätt krökt i en högersväng. Lös sand på båda sidorna så långt man kunde se. Bilmotorn hade dessutom börjat tröttna och hade inte samma ork som tidigare. Detta märktes tydligast vid utgrävningar då mycket kraft och högt varvtal behövdes för att ta sig upp på ökentrapporna. (Det skulle visa sig senare att orkeslösheten berodde på utbrända brytarspetsar).
Just som vi, lite modfällda, hade beslutat oss för att kliva ur för vår vanliga rekogniceringstur så dyker det upp en liten röd personbil över kullen på andra sidan sandhålet på väg söderöver, och efter den en grå Volkswagenbuss.
Vi sätter oss tillrätta igen, spända på att se hur de kommer att lösa problemet. Vi satt på första parkett så att säga.
Den lilla röda personbilen kör ettrigt in i det djupa sandspåret. Den studsar som en boll från sida till sida. Sanden står som en kaskad kring bilen, motorn surrar på ett högt varvtal, den lät som en ilsken geting.
Utan att först invänta utfallet av sin medresenärs eskapader ger sig den gråa Volkswagenbussen in i sandhålet. Den lilla röda bilen kämpar sig igenom och kommer med nöd och näppe helskinnad ut på vår sida och stannar upp. För den gråa Volkswagenbussen går det sämre. Efter att ha skruvat sig igenom de första tjugofem meterna gör den några våldsamma krumbuktiga skutt och hamnar slutligen på tvären i spåret och tippar några gånger fram och tillbaka men kommer till ro på rätt köl.
Vi fick här en gratisdemonstration på hur man inte skulle göra. Åter klev Mats ut och inspekterade och liksom för några sandgropar sedan körde jag med full fart ett tiotal meter vid sidan av vägen. Bilen drog upp ett stort sandmoln. Väl ute på pisten igen, på andra sidan sandgropen, stannade vi bilen och promenerade tillbaks till de olycksaliga ökenresenärerna.
Den lilla röda bilen hade klarat sandgropen utan skador medan Volkswagenbussen hade slagit i så häftigt att styrstaget hade krökt sig så kraftigt att det var tveksamt om det skulle gå att reparera det.
De bekräftade att denna sandgrop var vår sista. Något sorgsna konstaterade de att det därmed också var deras första. Hur de skulle lösa problemet med styrstaget visste de inte men menade att det måste ordna sig på något sätt.
Det var inte mycket vi kunde göra för att hjälpa dem så vi önskade dem lycka till och drog oss tillbaks till vår bil. Klockan var något över tolv och vi var inte så lite glada åt att vi äntligen hade passerat den del av Sahara som var besvärligast att forcera.
Det hade tagit oss sex dagar att köra de 920 kilometerna av ren ökenkörning sedan Tanout. En genomsnittsfart på mindre än 20 km/tim.
Photo 1 
Photo 2 
Photo 3 
Photo 4 
Tamanrasset
Vi klarade inte sista biten till Tamanrasset denna dag utan fick slå läger i en uttorkad flodfåra. Från sista sandgropen till Tamanrasset var det ca 250 kilometer av mycket dålig, slingrande stenig väg. På grund av den kuperade, steniga terrängen fick vi hålla oss till den svårt korrugerade vägen, vilken dessutom var full av lös sten, varför framfarten även här var mycket blygsam.
I ett av de talrika bilvraken längs vägkanten fäste vi vår bogserlina och rätade ut krängningshämmaren som hade deformerats vid den omilda behandlingen i en av sandgroparna.
Solen sken från en klar himmel, några moln hade vi för övrigt inte sett på en vecka, och det var kyligt i luften även på dagtid.
Naturen var otroligt karg och stenig. Pyramidformade berg som av erosion malts sönder till småsten stod som slagghögar runtom. Vi körde genom dalar där bergssidorna formade de mest underliga formationer.
Som vi närmade oss Tamanrasset och det stora Hoggar-massivet fick vi köra långa sträckor i uttorkade flodfåror. Spåren slingrade sig i den sporadiska och taggiga vegetationen. Vi följde djupa spår i det fina dammet och bilen rev upp ett otroligt moln. Ofta slog vi i underredet och damm slog upp i bilen genom pedalhålen i golvet.
Spåret var dåligt utmärkt på denna sträckan och bestod mestadels i att någon hade byggt upp ett litet monument av stenar här och där. Ibland ett tomfat, en bildel eller ett gammalt däck. Vi hade dock inga svårigheter att hitta även om vi var tveksamma många gånger.
Vi spenderade denna vår sista natt i ödemarken i en uttorkad flodfåra. I morgon skulle vi nå Tamanrasset och den efterlängtade asfalten.
Klockan 1100 på förmiddagen, nyårsafton 1979, kör vi in genom stadsgränsen till Tamanrasset. Vi stannade bilen ett ögonblick, bara några meter från kanten till den hägrande asfalten. Där skulle vi ha öppnat den flaska Champagne som vi redan druckit upp. Vi körde långsamt upp på asfalten till tonerna av förtjusta rop och skratt. Glädjen stod högt i tak.
Vi hade klarat det. Visserligen var vi fyra dagar försenade enligt vår skrivbordsplanering men det hade gått över förväntningarna ändå med tanke på omständigheterna. Att hela Afrika ser ut som ett korrugerat tvättbräde var det ingen som sa något om.
Egentligen borde en berättelse om en bilresa genom Saharaöknen sluta här. De 2500 kilometerna vi hade kvar till Medelhavskusten var visserligen öken det också men civiliserad öken i jämförelse med vad som varit. Dessutom var hela den återstående sträckan asfalterad. På något sätt kände vi det som om vi var "framme".
Tamanrasset var en besvikelse. Vi var hungriga, trötta och på dåligt humör. Vi hade försökt ringa hem utan resultat. Televerket sade att om vi var villiga att vänta i fyra-fem timmar så kanske. Vi stod i kö utanför supermarket för att köpa mat med de behagade inte öppna denna dag. Bilen hade fått fel på styrningen och var mycket tungstyrd. Det måste var styrsnäckan.
Vi hade hört att det skulle finnas ett stort nybyggt turisthotell i stan. Låt oss åka dit och få en rejäl frukost, det piggar upp.
Nog var det ett stort och fint hotell alltid. Det var bara det att restaurangen öppnade först klockan ett. Ingen mat och därmed basta. Låt oss åtminstone få en öl i baren.
Humöret blev inte bättre av att en liten flaska inhemskt öl kostade 17 kronor. Under tystnad drack vi varsin sådan plus ytterligare en.
Det enda som piggade upp denna morgon var att barpersonalen råkade i luven på varandra bakom bardisken och började slå på varandra med glasflaskor under mycket väsen och stor blodsutgjutelse. Kanhända var detta algerisk underhållning ty alla gästerna hade roligt.
Kanske var det med inspiration ifrån detta intermezzo som Mats och jag råkade i luven på varandra på bensinmacken efteråt, och kastade saker omkring oss och sade att nu ger jag tusan i alltihop och packar min väska och åker hem, om det skall vara på det viset. Så det så.
Det var nog lika delar Anitas medlarförmåga och upptäckten att orsaken till bilens tungstyrdhet var att en stor sten hade kilat in sig mellan styrstaget och framaxeln som gjorde oss på bättre humör och kunde försonas.
Eftersom det var nyårsafton gjorde vi några ytterligare försök att finna lite god mat, en flaska vin eller två. Vad som helst. Vi misslyckades med detta och köpte på marknaden i stan, fem kilo färska dadlar och fem kilo mandariner. Här skulle firas nyårsafton!
Vi åt spartansk lunch på en restaurang på huvudgatan, bestående av stuvade bönor och ett litet stycke kokt kött. Därefter tyckte vi att vi skulle fira vår återvunna vänskap med en sista dyrbara öl på hotellet innan vi gav oss iväg norröver.
I foajén på hotellet kom en ung dam fram till oss och frågade på svenska om vi var svenskar. Jo, det kunde vi ju inte förneka. Hon hade sett den lilla svenska flaggan på bakrutan på vår Liberia-registrerade bil.
Ack, vad världen är liten. Det visade sig att hon hade sitt föräldrahem endast fyra hus från vårt i den lilla byn Reslöv i mellersta Skåne. Vi gladdes mycket åt detta märkliga sammanträffande och talade om gemensamma bekanta.
När hon fick höra att vi misslyckats med att kontakta våra anhöriga därhemma erbjöd hon sig att lösa detta lilla problem för oss. Hotellet hade en telexmaskin och som anställd hos LM Ericsson i huvudstaden fick hon tillåtelse av direktören att vidarebefordra ett meddelande till Sverige. Fantastiskt fint ordnat av henne.
Efter ytterligare några kalla öl i baren beslutade vi oss för att bryta upp. Vi kunde lika gärna fira nyårsafton i bushen som i denna gudsförgätna stad.
Efter några mil på den jämna asfalten körde vi ut i den kuperade terrängen och slog läger.
Photo 1-2-3 
Photo 4 
Photo 4 
Själva ökenresan ansåg vi vara slut och därför tyckte vi att vi kunde kosta på oss att vara frikostiga med vattnet och hade allmän tvagning i den iskalla kvällsluften.
Vi kröp till kojs klockan åtta denna nyårsafton efter en supé bestående av mandariner, färska dadlar och en burk sardiner. Till detta ett glas friskt Lamco-vatten.
Sista biten
Ytterligare två gånger fick vi övernatta i bushen innan vi nådde Medelhavet. Asfaltvägen var kanske inte den bästa vi sett. Den var bitvis full av håligheter och bitvis enfilig. Vi kunde dock hålla hög genomsnittsfart, ca 80 kilometer i timmen.
De återstående 2500 kilometerna körde vi i stort sett utan uppehåll. Både vägen och omgivningen var mycket karg och enahanda och föranleder därför inga långa beskrivningar. Dessutom var vi trötta. Framför allt längtade vi hem och ville inte senarelägga tidpunkten för hemkomsten med att köra onödiga omvägar.
Fredagen den 4:e januari 1980 klockan 2030 kör vi i Tunis ombord på den italienska bilfärjan destinerad för Neapel. Ett dygn senare kör vi av färjan i Neapel. På tyska autobahn fick vi vår första punktering.
Tisdagen den 8:e januari klockan 1300 kör vi av Köpenhamnsfärjan i Landskrona. Samma dag, klockan 1410 på eftermiddagen rullar vi in på Stora Torg i Eslöv. Resan är avslutad.
Nu håller jag på att processa bussen genom det svenska tullväsendet och Svensk Bilbesiktning. Men det skall jag skriva en bok om en annan gång.
English translation. Photo 1
----o----
Läs om från början.